Nu är jag hjälpt

Med er hjälp ser det nu ut så här:

”Lova att aldrig i livet göra så här igen.”
”Problemet är bara att hon inte vill ha något liv”, sa Jude surt.
”Hon vet vad jag menar. Lova, Narnie! Med handen på hjärtat.”
Narnie lade handen på hjärtat.
”Hjärtat sitter inte där”, fräste Jude.
”Scanlon, lägg ner”, sa Webb trött.
”Men det gör inte det. Ska hon lova med handen på axeln, eller? Vad är du för självmordskandidat, Narnie, som inte ens vet var själva livsgnistan sitter, det vitala organ som du så gärna vill utplåna / mosa / krossa? Här. Precis här.” Han tryckte två fingrar mot hennes hjärta. ”Vill du gör det ordentligt är det där du ska sätta in stöten.” // Vill du göra det ordentligt är det här du ska sikta.”

Som ni ser har jag kvar lite alternativ och fetstilar. Nu känns det nämligen som om texten behöver vila lite, de där valen är rätt mycket tycke och smak, och när jag läser igenom nästa gång brukar jag känna vad som passar bäst. Eller också läser jag igenom och kommer på helt nya alternativ, som passar ännu bättre. Men jag känner mig hyfsat nöjd med lösningen av själva grundproblemet.
Fast protestera högljutt om in inte håller med!

Vem som vunnit pristävlingen vet jag däremot inte riktigt … Jag har ju använt både Johannas aldrig i livet och handen på hjärtat som kom från flera håll, men som Therese var först med. Var det här en domstol skulle ingen straffas, men eftersom det inte är en domstol gör jag tvärtom – båda får pris. Mejla era adresser till hanna@xpublishing.se så skickas varsin rykande färsk bok till er mer eller mindre i samma ögonblick som de anländer från tryckeriet om en liten månad.

Stort tack alla som bidragit!

Hjälp!

Ja, är det någon av som har lust att lösa det här lilla problemet åt mig, så varsågod.

Vi har en tjej, Narnie, som är deprimerad. Hennes vänner vill få henna att lova att hon inte ska försöka ta livet av sig, och dialogen utspelar sig så här:

”Cross your heart, hope to die.”
“But she does hope to die,” Jude snapped.
“She knows what I mean,” Tate said.
Narnie crossed her heart.
“That’s not where her heart is,” Jude said bitingly.
“Jude, leave it,” Webb said tiredly.
“Well, it’s not. She just crossed her shoulder blade. What kind of a suicide victim are you, Narnie, when you don’t even know where the life force that you’re dying to squash is? Right here.” He poked her in the heart. ”You want to do it properly, you make sure you get yourself right there.”

Ordlekar, oöversättliga sådana, har jag skrivit om förut. Ordvändningar som leder vidare till andra ordvändningar, samtidigt som där finns ett innehåll av vikt.

Här har vi ett helt stycke som bygger på ett uttryck som inte har någon motsvarighet i svenskan, ja vad gör man då?

Stryker?

Bygger en helt ny dialog, som bygger på något helt annat uttryck? Och i så fall, vilket?

Alla goda och dåliga råd, förslag, tankar, löst spånande, som eventuellt kan hjälpa mig att hitta en lösning mottages med stor tacksamhet. Ett ex av den färdiga boken utlovas också till ”Främsta Hjälpare”. Och vem vet, svämmar jag över av tacksamhet kan det kanske blir något annat pris också.

Lägga till och dra ifrån

Ibland vill man att de översatta meningarna ska vara precis lika långa som i originalet. En kort, snärtig replik ska gärna fortsätta vara kort och snärtig, t ex. Medan det i andra meningar kan funka att förlänga eller lägga till något. Kanske för att förtydliga. Eller helt enkelt för att svenskan kräver fler ord än engelskan.

Rätt långt in i boken beger sig Taylor till Sydney för att söka efter en försvunnen person.

”All I remember about the Sydney of my past is the last place we lived in near the Cross.”

Så står det i boken framför mig. Först tänkte jag att the Cross är något monument eller staty. Jag såg något högt och mörkvitt framför mig. Och att detta Cross är ett sådant inslag i stadsbilden som alla Sydneybor och de flesta Australiensare känner till. Sydneys motsvarighet till glaspinnen på Sergels torg, Brandenburger Tor eller Millennium Eye.

Men nähä, så var det inte alls det, förstår jag när jag googlar. The Cross är en kortvariant för Kings cross, en stadsdel.
För att förtydliga lite, och för att slippa det lilla ordet ”the” – som blir så fult mitt i en svensk text – skriver jag därför så här:

”… det sista stället vi bodde på, nära Kings Cross.”

Det tillägget kan väl ingen invända emot?

Sedan läser jag vidare i Wikipediaartikeln och får reda på att Kings Cross är ett litet område som är känt – eller kanske ökänt – för sina många prostituerade. Alltså stadens Red light-distrikt, för att prata ren svenska.

Nu är frågan: Ska en svensk läsare, med lika stor kännedom om Sydney som jag hade innan jag började översätta den här boken, få samma läsupplevelse som en inhemsk läsare, då kanske detta bör framgå? Och det här är ett sådant ställe där jag faktiskt tycker man kan lägga till en halv rad, utan att det stör. Just här är språket inte ovanligt poetiskt, rytmiskt, kortfattat eller på annat sätt utmejslat. Det är ett stycke normalprosa. Alltså testar jag följande:

”Det enda jag minns av Sydney är sista stället vi bodde på, nära Kings Cross, stadens red light-distrikt.”

Och jag tycker det smälter in fint, jag tror inte många läsare kommer att hoppa till och tänka att översättaren varit framme.

Däremot kan det ju vara intressant för er bloggläsare att veta att det här är en principsak som vi översättare emellanåt diskuterar sinsemellan, för att inte säga grälar om. Jag tycker det är schysst att lite i förbifarten upplysa läsare om sånt som man kanske inte kan räkna med att de ska känna till. Andra anser att det är att göra våld på författarens verk, att det blir överdrivet pedagogiskt och att den som inte fattar själv kan slå upp Kings Cross och ta reda på vad det står för. Nu är ju jag, som många andra, sådan att jag utgår från mig själv, och jag vet med mig att jag är en lat jävel som aldrig skulle orka slå upp Kings Cross bara för att jag läste om det i en roman. När jag läser så vill jag ägna mig åt att läsa, inte springa och kolla upp saker. Och om jag mot förmodan skulle tänka att det där var märkligt, det kanske jag ska ta reda på sen, så vet jag av erfarenhet att det aldrig kommer att bli av.

Min grundprincip är alltså att den svenska läsaren ska få en liknande bild som originalspråksläsaren, och om nu alla aussies tänker ”horor” när det står the Cross, då tycker jag svenska läsare ska få chansen att tänka det samma.

Hjärnsläpp, öron och en färgad anteckningsbok än en gång

Jag har tydligen fått för mig att hörlurar heter örlurar – jag har nämligen skrivit det både här och där i manuset. Den sortens hjärnsläpp får jag ibland, språken glider i varandra tills jag varken hör eller ser hur erbarmligt fel det blivit. Då är det tur att det går förbi en make bakom ens rygg, kastar en blick på skärmen, och flinar: Örlurar, heter det verkligen så?

I ett tidigt blogginlägg funderade jag kring the Little Purple Book. Vilket färg skulle en sådan anteckningsbok ha på svenska? Detta visade sig senare vara ett typexempel på sånt jag inte hade behövt ägna så mycken möda om jag hade läst hela boken innan jag började översätta – och hade kommit ihåg precis allt som stod där …

Så här skrev Ylva K i en kommenterar till det inlägget:

”Vinröd röstar jag på, känns som om det är viktigare med känslan än nyansen, lila är helt fel, en lila bok kan man inte ta på allvar.”

Och så här står det ungefär mitt i boken, i ett av de kursiva 80-talsavsnitten. Det handlar om hur territoriekrigen startades och då reglerna för denna allvarliga lek en gång sattes på pränt.

”Can we stay focused?” Webb asked, taking out a purple leather book.
”Mate, no one is going to take you seriously with a book that looks like that,” Jude said.

Hepp! Lila, alltså.
Och tack Ylva! (Fast det inte alls blev som du ville och tänkte.)

Pannrynkning och axelryckning – två klassiker

Det finns vissa ord som de flesta översättare från engelska lär sig att hata. Frown och shrug är två sådana.
Människor från engelskspråkiga länder tycks ha ett helt annat kroppsspråk än vårt, för det rynkas panna och rycks på axlar titt som oftast.

Melina Marchetta däremot har den fantastiska egenheten att nästan varenda ett av hennes ”shrug” faktiskt går att översätta med att någon rycker på axlarna! Annars brukar man för det mest få byta ut ett antal shrugs mot fnysningar, huvudskakningar, folk som slår ut med händerna eller något annat. Men Marchetta använder ordet shrug när människorna i boken gör just det! Fascinerande! Är australiensare månne bättre på att inte överanvända shrug än britter?

Däremot har hon en hel del ”frown”. Inte fler än andra författare, men sådana är det alltid lite knepigt med. Jag menar, hur ofta låter en svensk klassförfattare sina karaktärer rynka pannan? Sucka är en översättning som oftast funkar. Ibland får man låta personen se bekymrad ut. Eller arg. Eller bister.

Men ett gott råd till dig som tänker ge dig på detta yrke, innan du lämnar ifrån dig din första översättning, gör en sökning på ”rynka”. Har du då många rynkade ögonbryn, gör något åt minst hälften. Helst alla utom ett …

Efter många år som översättare vet jag förresten inte om jag längre har så starka känslor som hat för shrug och frown. Jag lägger inte längre pannan i djupa veck när jag stöter på dem, snarare suckar jag lite trött, rycker sedan på axlarna och skriver precis vad jag vill.

Kommer att komma

En sak som alltid händer när jag går igenom texten andra eller tredje gången är att jag upptäcker att jag gärna har krånglat till meningarna i onödan. Och nu rensar jag i ord-staplandet.

Första grov:   ”Vad är det som får er att tro att ni ska hitta honom här någonstans?”

Nu:                ”Vad får er att tro att ni ska hitta honom här?”

Original:        ”What makes you think you’re going to find him here?”

Det är många ”skulle kunna vara” som blir ”kan”. Ett och annat ”jag skulle önska att jag ville” blir helt enkelt ”jag vill”. För att inte tala om alla ”kommer att” som går att stryka rakt av.

Första grov:   ”Vet du ifall Hannah kommer att komma tillbaka?”

Nu:                ”Vet du ifall Hannah kommer tillbaka?”

Original:        ”Do you know whether Hannah is coming back?”

Den här blev egentligen inte kortare, men det blev bara två ”oss” istället för tre.

Första grov:   Vi lät tistlarna sticka oss i fingrarna tills det blödde eftersom det fick oss att känna oss levande.

Nu:                Tistlarna fick sticka oss i fingrarna tills det blödde eftersom det gjorde att vi kände oss levande.

Original:        ”We let the thistles prick our fingers to make them bleed, because they made us feel alive.

En annan sak jag kunnat konstatera just idag är att de kapitel som jag grovöversatte i Egypten är betydligt mindre grovöversatta än övriga. Intressant. Var jag helt enkelt så mycket mer koncentrerad? Fokus på en sak och nästan inget annat?

Bör jag lära mig något av detta till en annan gång?

I Egypten hade jag ju heller inte ständig tillgång till internet, och googlade alltså inte ord och uttryck. Inte heller slog jag upp ord på nätet, utan bara i det medsläpade papperslexikonet. Innebär det att jag fortsättningsvis ska lita mer på min egen hjärna och mindre på omvärlden, redan vid första grov??!! Jag som alltid har trott att det var tvärtom.

Nattlinne för medelålders damer

För några veckor sedan, närmare bestämt den 4:e februari (kan jag efter visst letande konstatera), skrev en bekant följande statusrad på Facebook:

”Tydligen har jag överanvänt ordet ”fasansfullt” ända sedan jag var liten, fick jag just höra.”

Troligen är det just därför jag på ett ställe i svenska Jellicoe Road nyss ersatte ordet ”hiskligt” med ”fasansfullt. Hisklig är ett sånt där ord som jag gärna använder (överanvänder?) men jag är osäker på hur gångbart det är hos folk i allmänhet. Fasansfullt känns säkrare.

Och fasansfullt passar väl utmärkt för en kommentar om ”ett vitt nattlinne för medelålders kvinnor med rosa och vita rosetter på axlarna”?

Med detta vill jag bara ha sagt ungefär något sånt här: En översättare arbetar i princip hela tiden. Plötsligt avbryter man någon mitt i ett samtal, ropar ”Precis!”, gräver fram papper och penna ur någon ficka och kräver sedan att de ska upprepa vad de nyss sagt, ordagrant.

Är du bekant med en översättare går du därför aldrig säker. När du minst anar det kan dina formuleringar dyka upp i en roman nära dig. Fasansfullt!

Som översättare innebär denna ständigt pågående ord- och formuleringsjakt också att man kan motivera de skummaste och skämmigaste former av sysselsättning. Jag vet att jag en eftermiddag för ungefär två år sedan befann mig på ett hotellrum i Umeå, slötittandes på Top Model – och hey, presto, ungefär fem dagar före absolut deadline och skick-till-tryck-datum dök det upp, ordet som jag förgäves hade letat efter i flera månader. Tyvärr kan jag just nu inte få fram ur minnet vilket ord det var (och har fel dator att söka i). Och jag vet inte ens säkert vilken bok det handlade om. Men ordet i fråga kan ha varit vulgovåp.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att jag är en medelålders kvinna och att jag i min ägo inte har något vitt nattlinne med rosa och vita rosetter på axlarna. Men så bor jag ju inte på landsbygden i Australien heller. Månne jag hade haft ett slikt i så fall?

Hur mycken möda på petitesser?

Hur mycket tid ska man lägga på detaljer som i sig kanske faktiskt är rätt oväsentliga. (Om de nu är det …) Det ”void” jag stönade över igår känns viktigt. Det är inte att klassa som en nyckelmening, men det är ändå en viktig mening. Idag har jag snubblat över ett bord.

Taylor och de andra ledarna för de tre olika grupperna i territoriekriget har samlats i en scoutlokal för att förhandla. Lokalen förekommer bara denna gång i romanen, den är alltså inte särskilt viktig i sig.

”We all sit down at a trestle table.”

Trestle table. Vad är nu det? Författare vet i allmänhet själva vad de tänker, de har något slags bild i huvudet, och så vill de få fram den. Och när de själva läser vad de skrivit ser de framför sig det som de tänkt. Medan en annan läsare kanske ser något annat.

För Melina Marchetta är trestle table säkert en klockren beskrivning av det slags bord som står i denna scoutlokal. Kanske poppar precis samma bild upp i huvudet på alla aussieläsare med erfarenhet av scoutlokaler?

Själv bildgooglar jag. Och får upp bilder på robusta träbord. Slagbord tänker jag, men det är det ju absolut inte. Ordet slagord har bara samma rustika känsla som de bord jag ser på skärmen. Sen slår jag upp ordet. ”1 Bord med lösa bockar, bockbord. 2 bord i allmogestil.”

Jag bildgooglar lite till, och får nu även fram bilder på såna där hopfällbara bord som finns i samlingslokaler, en del skitfula, andra lite snyggare.

Jaha, och vilket menar människan?
Ibland är författare medvetet dubbeltydiga. Ibland är de luddiga i konturerna bara för att de inte riktigt fattat att de är luddiga i konturerna. Ibland kanske det är luddigt för mig, som sitter i en annan kultur i en annan del av världen.

Jag får två helt olika bilder i huvudet. Definition två ger något murrigt, en scoutlokal av det rustika slaget, där varenda möbel ser ut som om den huggits ut med yxa, spikats ihop med handsmidd spik, eller möjligen med träplugg. Det är högt i tak och fransiga scoutflaggor på väggarna.

Definition två ger något kalt och skolliknande, ett stort, ljust golv, stapelbara stolar efter väggarna, och så några hopfällbara, rangliga bord lite slarvigt här och där. Ett hopplöst ställe där man otaliga gånger misslyckats med att skapa feststämning med ballonger och trötta serpentiner. Kanske rent av satt färgat papper över lysrören för att få discobelysning.

Den här sortens detaljer kan jag gräva ner mig i. Research in absurdum. I början av min översättarkarriär skrev jag till författaren och frågade om sådant här. Jag minns en stackars författare som finkänsligt påpekat ”don’t treat me as if I’m Shakespeare”. Jag tror hon med detta menade att jag skulle lämna henne i fred. Eller i alla fall stryka 9 av 10 frågor.
Som alltid är det en avvägning – vad är tillräckligt viktigt och vad är snudd på oväsentligt?

Ett ord – många betydelser och associationer

När författaren har hittat det perfekta ordet – och det inte finns en perfekt motsvarighet. Det är så tirriterande. Det känns nästan som om författaren retas med en.

”I’ve been in that void. Don’t you ever give in to it”, säger en person i boken. En person som vet vad depression av det allra djupaste slaget innebär.

Några saxningar ur mitt gamla Esseltelexikon:

Void a 1 tom; ~ space tomrum 2 ~ of blottad på, i avsaknad av, utan

s 1 Tomrum, äv bild; vakuum; [tom] rymd; lucka [i ett sammanhang] a [sense of] ~ en känsla av tomhet; she has left a ~ behind her hon har lämnat ett tomrum efter sig, det är tomt efter henne; the great ~ det stora intet; dissappear into the ~ försvinna [ut] i [tomma] rymden, försvinna i tomma intet

”I’ve been in that void.”

I första grovöversättning, utan att slå upp, då jag bara gick på känslan av min egen förståelse, skrev jag: ”Jag har varit i det där tomhetstillståndet / i den där avgrunden /.”

Men det första är ju så långt. Void kontra tomhetstillstånd. Inte alls så kärnfullt. Inte alls så … definitivt. Ett tillstånd är per definition något övergående. Avgrunden – ja, så kan det ju kännas. Och hyfsat kort. Men, ur en avgrund kan man klättra upp. Det är troligen inte lätt. Vore det lätt vore det ingen avgrund. Men där finns ändå en inbyggd medvetenhet om att det är en avgrund man befinner sig i. Ett void är just den där tomheten, något på en gång oändligt och samtidigt avskärmat. Och så dånande tomt att man inte ens kan reflektera eller vara medveten om var man befinner sig.

För tillfället har jag skrivit vakuum. Det ser okej ut. Men nog är det aningen platt, jämfört med ett ord som kan betyda både vakuum och tomma intet på en och samma gång? Och samtidigt har underliggande associationer till död och bortgång och saknad.

Första grovöversättningen

Vid något tillfälle utlovade jag att jag skulle visa hur manuset ser ut på det här stadiet, när jag alltså bara gjort en första grovöversättning. Jag måste erkänna att det här tar emot, det känns ungefär som att gå ner i Farsta centrum i bara underkläder. Men om jag renoverade ett hus skulle jag nog kunna tänka mig att visa upp det utrivna skalet och högen med inköpt virke. Ungefär på det stadiet är det här, så försök att se det som en trave bräder. Jag flikar in originaltexten stycke för stycke.

De siktade in sig på hans fingrar / fingrarna, som om de visste hur mycket han behöver dem / hur viktiga de är för honom. Ledarna i hans elevhem brukade göra likadant. Ben är musiknörd / f. Älskar allt som kan ge en melodi, så givetvis är det alltid hans fingrar som tar stryk / blir mangalde / råkar illa ut när någon blir förbannad på honom, och Ben har en sån där / är den där personlighetstypen som inbjuder till förbannelse / .– -. Raffaela har lindat / plåstrat om hans fingaran och det tar ett tag innan han lyfter upp blicken mot mig. Jag rycker till vid åsynen. / Det jag ser för mig att rycka till.

They went for his fingers, like they knew how much he needed them. His House leaders would always do that to him, too. Ben’s a muso. Loves anything that produces a tune, so naturally it’s always his fingers that get smashed when someone is pissed-off with him, and Ben has one of those personalities that invites pissed-offness. Raffaela has his fingers taped and it’s a while before he looks up at me. I flinch at what I see.

Jag antar / misstänker / förutsätter att ögat kommer att anta en lila ton och att han kommer att ha svårt att äta i ett dygn eller två, med tanke på hur mycket blod han har runt munnen. Raffaela tvättar honom med —-   som har ägnat halva livet åt att göra sånt och jag försöker koncentrera mig på det smärre blodbadet framför mig men tankarna letar sig hela tiden tillbaka till min dröm.

I’m presuming the eye will go a purply colour and that it will be difficult for him to eat for a day or two, judging by the amount of blood around his mouth. Raffaela cleans him up with the practicality of someone who has spent a lifetime doing it and I try to keep my mind on the semi-carnage in front of me, but I just can’t help thinking back to my dream.

”Så du framförde erbjudandet?” säger jag.

Han nickar, men till och med det verkar smärtsamt.

”Och de uppskattade inte det / Och det uppskattade inte dem?” /och det uppskattades inte?” / De gillade inte det?”

‘So you made the offer,’ I say.

He nods, but even that seems painful.

‘And they didn’t like it?’

Ja, så illa är det. Stavfel, alternativa lösningar, helt hopplösa förslag, rena luckor. Jag vågar knappt läsa vad jag skrivit. Som ni ser är jag också förvirrande inkonsekvent i vad jag fetstilar och inte, och ibland är jag för snabb när jag släpper Ctrl+F (snabbkommandot för fetstil i min Wordversion), och då blir det ett ensamt f någonstans mitt i alltihop. Ni förstår kanske att det där inte är något man vill skicka till bokklubbar och andra som vill få en uppfattning om boken men inte läser på engelska.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.